Livet suger lite ibland

Ibland suger livet, ibland väldigt mycket. Det är tider som dessa, när min kropp verkligen är på bristningsgränsen som jag kan bli lite deppad över saker och ting. Som framtid och liknande. Jag har ju reumatism, för att vara mer specifik, A/S eller Bechterews eller Ankolyserande Spondylit eller vad man nu vill kalla det. Det påverkar hela ryggen. Och det är en sjukdom som kan gå inifrån (från ryggen) och ut (till lemmar som händer, fötter, knän).

Ont i ryggen har jag haft i många år nu, 7 år i höst för att vara exakt men det började vid denna tid för 7 år sen med lite ont då och då i höftpartiet och i ländryggen. Det kom och gick tills det blev kroniskt. Kronisk smärta är ju något som man förväntar sig att en 65+ har eller någon som jobbat riktigt länge i ett tungt arbete, så vi ändrar den siffran till 50+. Inte direkt så att man förväntar sig att en ung tjej börjar få kronisk smärta i 13 års åldern direkt. Nu har jag ont jämt, blir värre med åren dessutom, jag är på det väldigt stel jämt och såklart ger smärtan en sån fruktansvärd trötthet dygnet runt då man aldrig blir utvilad.

Smärtan i sig och det tar jag gärna, jag är van. Men jag har inte riktigt accepterat det ännu. Att det är en del av mig. Det jag blir så deppad över är att jag, som 19 åring tom snart 20 åring, måste tänka på detta jämt. Val av kille, val av yrke, när jag ska skaffa barn ALLT blir påverkat av detta. Att jag sen har en psykisk sjukdom och en svår fobi i botten gör det självklart inte enklare.

Jag ville en gång i tiden bli neurolog och skära i hjärnor hela dagarna långa. Den gången i tiden var jag 11-12 år och drömde verkligen om detta. Drömmer än idag om detta men skillnaden är att jag vet att jag inte kan bli det. För min kropp klarar det inte. Oh jag gråter tom nu för jag är så trött på detta, att få jobba med det skulle vara wow för mig. Men att veta att jag inte kan det gör så fruktansvärt ont. Jag har försökt tänka "Du kan bli BARA vanlig läkare eller något annat" men inget annat känns okej. Att få skära i hjärnor, kanske forska kring det, en dag när jag är 80 år bli belönad med nobelpriset i medicin.. Ja, listan kan bli lång. Det är min dröm men en icke fungerande kropp.. Blä...

Jag klarar knappt av praktiken pga all smärta så hur fan ska man då klara av ett annat jobb? Det gör mig deppad just nu.. För jag vill inte bli en "simpel sjukpensionär". Jag har en hjärna, jag är smart, men kan inte använda den.. Det är det som gör ont med.

Nej måste sova så jag får kommit upp imorgon 5 på morgonen...